All nedladdning är inte fel

Dags att ännu en gång försöka röja det där missförståndet ur vägen. Erik Hedin, som presenterar sig som "trebarnspappa som startade och numera konceptutvecklar SVT Play (föräldraledig till maj 2013)", lyckades tidigare i dag skriva så här på Twitter:

Som ni ser länkar han till ett inlägg på diskussionsforumet, där jag förklarar varför SVT Plays nya strömmar inte ännu fungerar med Huggpunkt VHS.

När man lägger fritid på att utveckla lagliga alternativ till illegal fildelning är det en smula nedslående att kallas för TV-pirat, särskilt som jag aktivt tagit avstånd från piratkopiering, så jag känner ett visst behov av att svara. Visserligen har jag fortfarande ett Twitter-konto eller två och skulle kunna svara där, men saker som ryms i en tweet är sällan värda att säga alls, och om man ändå försöker ser man bara dum ut. (Att varenda kotte som sysslar med marknadsföring, media eller politik har Twitter är säkert helt icke-relaterat.)

Jag svarar här i stället. Någon som läser bloggen kan ju pinga honom, om det känns värt besväret.

Av framför allt tre skäl är Erik Hedins kviddevitt sannolikt sprunget ur häcken.

  1. Det här har ingenting med piratkopiering att göra.
  2. Problemet är inte nya SVT Play, utan de nya strömformaten.
  3. "TV-piraterna" har inga problem, utan det är vi andra.

Nedan förklarar jag mera ingående vad som ligger bakom de här tre punkterna.

1. Det har ingenting med piratkopiering att göra

De två program som foruminlägget Erik Hedin länkat till handlar om är Huggpunkt VHS och SVTPlay.sh.

(Jag nämner visserligen även PiratePlay i inlägget, som fyller ungefär samma funktioner, men vare sig jag eller inlägget har egentligen något med PiratePlay att göra. Detta utgår jag från att Erik Hedin förstått, eftersom han, precis som alla andra twittrare, aldrig skulle uttala sig utan att först ha satt sig in i ämnet.)

Grejen är att vare sig H.VHS eller SVTPlay.sh lär vara särskilt intressanta för personer som sysslar med illegal fildelning. De är helt enkelt vare sig nödvändiga eller särskilt smidiga i den typen av situationer. Detta förklaras kanske bäst genom att säga något om vilka programmens respektive syften och målgrupper faktiskt är.

SVTPlay.sh är ett skalskript som tillkommit för att SVT Play bara fungerar om man har Flash, vilket inte är någon självklarhet. Den första versionen av skriptet skrev jag för flera år sedan för att slippa allt krångel med HTML-kod varje gång jag ville se något program på datorn. Flash finns nämligen inte för OpenBSD, och jag har ingen lust att byta operativsystem bara för att komma åt public service-sändningar.1

Målgruppen är framför allt unix-användare. Skriptet har en närmast överdriven mängd parametrar för att kunna användas i så många olika situationer som möjligt, exempelvis plugin för webbläsare eller "smarta" TV-apparater.

Huggpunkt VHS har en helt annan målgrupp. Även om programmet ger åtkomst till videor på SVT Play och en handfull andra sajter även på plattformar utan Flash, så är huvudsyftet att göra nedladdning för privat bruk enkelt. Jag inser att det där med "privat bruk" låter litet suspekt, eftersom det är en fras som mellan varven missbrukas. Därför är det bäst att åtminstone ge några exempel på hur programmet faktiskt används:

  • Hämta program på datorn och föra över dem till exempelvis en iPad inför en längre bil- eller tågresa. Mobilnätet har inte perfekt täckning, särskilt inte på tåg.
  • Se program i bättre kvalitet än vad som går att strömma. Jag bor själv i en liten by och har inte bandbredd nog för de tjockaste strömmarna på SVT eller TV4 Play.
  • Spara program man vill se men inte har tid att se förrän de försvunnit från sajten.
  • Ladda ned program som bara visas i Sverige, för att någon närstående som bor i utlandet ska kunna se dem.

Samtliga användningsområden jag beskrivit ovan är lagliga. Det är inte frågan om att de är lagliga enbart för att ingen förbjudit dem, utan lagen är särskilt utformad för att sådana här användningsområden ska vara tillåtna. Syftet med den privatkopieringsersättning vi betalar ovanpå priset för olika datamedia är just att ersätta upphovsrättsinnehavare för sådan här nedladdning och kopiering för privat bruk.

De allra flesta som använder den här typen av program är bara intresserade av att se videorna utan att behöva strömma dem samtidigt, och lagen är utformad för att det ska vara tillåtet att använda sajterna på det sättet.

Därför har det här inte med piratkopiering att göra. Lättanvända och lagliga alternativ gör snarare att efterfrågan på piratkopior minskar. (Vilket väl är bra?)

2. Problemet är inte nya SVT Play utan strömformaten

Det inlägg i diskussionsforumet som Erik Hedin länkade till förklarar egentligen det mesta bakom den här punkten, men en sak är värd att tillägga: SVT Plays nya webbsajt, som lanserades i början av juni, är faktiskt mycket enklare att interagera programmatiskt med än den tidigare versionen.

Det är inte nya SVT Play som är problemet, utan Adobes och Apples nya strömformat. Problemet är dessutom inte formaten i sig, utan att öppen källkod-världen inte hunnit ifatt ännu.

Ska man tvunget ha något att klaga på SVT över, så är det i så fall att de använder Flash. Flash är dåligt och onödigt. Youtube har fungerat utan Flash rätt länge nu.

3. Det är inte "TV-piraterna" som har problem

Rent tekniskt finns det inga större hinder att kopiera videoströmmarna. Om man har tillräcklig kompetens och motivation att sprida videor på torrentsajter, så har man också tillräcklig kompetens och motivation att använda de krångligare lösningarna på nedladdningsproblemen.

I de fall där strömmarna inte direkt går att spara med AdobeHDS.php eller FFmpeg kan man helt sonika köra ett skärmfångstprogram som bara spelar in vad som visas på skärmen. Visserligen tar det litet längre tid, och man måste krångla en del för att inte få antingen gigantiska videofiler eller märkbart sämre kvalitet, men det är som sagt bara en fråga om motivation och kunnande. Och ingen tror väl att det där är två egenskaper som dem som lägger upp grejor på torrent-trackers saknar?

Piratkopierarna har alltså inte några större problem med SVT Play – eller någon av de andra Play-sajterna. I stället hamnar vi i slutändan (åter) i en situation där TV-programmen inte går att spara på de sätt som är lagliga, eller ens att se på vissa plattformar, men de finns på Pirate Bay.

Perfekt.

  1. Sveriges Radio ska för övrigt ha en eloge. När de för några år sedan lanserade sin nya sajt blev det krångligare för oss utan Flash, vilket jag skrev till dem om. De besvarade kritiken genom att göra det enklare än någonsin tidigare att komma åt mediaströmmarna. Det var lysande!

Att tröttna på reklamen

För någon vecka sedan blev jag varse att någon meningslös rackare anmält en obefintlig epostadress på en av mina domäner till ett företags nyhetsbrev.

Jag gillar såklart inte skräppost, och därför har jag ett bra och enkelt spamfilter (bmf) integrerat via procmail.

Filtret tränar jag dock enbart på sådan skräppost som inte har någon tydlig avsändare. När något spårbart företag däremot skickar ut sina (vanligtvis legitima) nyhetsbrev, så vill jag inte att de ska fastna i filtret. Därför lägger jag ned en del tid på att bli av med sådana utskick, istället för att bara träna filtret på dem.

Men hur blir jag av med dem då? Vanligtvis läxar jag helt enkelt upp avsändaren genom att berätta på vilket eller vilka sätt deras utskick bryter mot lagen:

Huvudregeln är att det är förbjudet att skicka e-postreklam till konsumenter och enskilda firmor. Företag får bara skicka e-postreklam om mottagaren i förväg har tackat ja till att få reklam från företaget. Tidigare var det tillåtet att skicka e-postreklam om mottagaren inte hade tackat nej.

Om det finns ett "etablerat kundförhållande" mellan företag och konsument, till exempel om du har köpt något från företaget, får företaget skicka e-postreklam – men bara om följande förutsättningar är uppfyllda:

  • Du får inte ha tackat nej till att din e-postadress används i marknadsföringssyfte.
  • Marknadsföringen måste gälla företagets egna likartade produkter som den du har köpt förut.
  • Du måste få möjlighet att kostnadsfritt och enkelt förhindra att e-postadressen används i marknadsföringssyfte.

I e-postreklamen ska det alltid finnas en giltig adress dit du kan skicka en begäran om att marknadsföringen ska upphöra.

Detta är oerhört effektivt. Nio av tio företag svarar, ber om ursäkt och rättar till det hela.

Men ibland orkar jag inte vara instruktiv och trevlig, och senast så skedde var nyss. För någon vecka sedan anmäldes som sagt en (icke existerande) epostadress på en av mina domäner till ett företags utskickslista. Följaktligen började jag få deras nyhetsbrev på min catch-all.

Det vill jag absolut inte ha! Som tur var så fungerade avprenumerationslänken.

Ändå damp snart nya utskick ned. Det visar sig att adressen hade anmälts till väldigt många av deras nyhetsbrev, och att varje utskickslista krävde en egen avprenumeration. Detta riskerade att bli väldigt irriterande eftersom det finns jättemånga utskickslistor – en per större stad i Sverige. Dessutom verkar adressen ha hamnat på listor som hör till städer även utanför Sverige. Kanske över hundra listor sammanlagt!

Så många orkar jag absolut inte göra mig av med, men jag provade att avprenumera ett par av de nya listorna. Det fungerade inte. Således var utskicken olagliga. Nå, den här gången orkade jag faktiskt inte bråka om den saken.

Istället ville jag ha litet mellandagsroligt, och gjorde så här:

  1. Jag satte upp en forward från den ogiltiga adressen som fick utskicken, så att de hädanefter skickas vidare till företagets support.
  2. Sedan skickade jag ett epostmeddelande till deras support, från den adress jag nyss forwardat, där jag förklarar vad jag gjorde, varför jag gjorde det, och avslutade med uppmaningen att de ska »observera att det inte går att svara på detta meddelande :-)«.
  3. Till sist log jag i mjugg.

Om det i praktiken drabbar dem på något otrevligt vis är förstås osäkert, och det enda jag kan vara säker på är att jag hade kul. Deras skräppostfilter kanske sorterar bort deras egna nyhetsbrev? I sådana fall borde alla vara nöjda och skräppostfria alldeles omedelbart.

Men det kan förstås vara annorlunda också. I värsta fall, insåg jag tyvärr först senare, så har de ett ticket-system, som skickar ut bekräftelser på att ens supportärende emottagits. Dessa bekräftelser levereras ju i sådana fall till min numera forwardade adress, och därifrån vidare tillbaka till deras support.

Och om personen som kodat ticket-systemet är en klant, vilket inte är det minsta osannolikt, så har han eller hon knappast förutsett att ticket-systemet kan råka få en ticket-bekräftelse. Då kommer bekräftelsemeddelandet att föranleda ytterligare ett bekräftelsemeddelande, som denna gång levereras direkt till deras support-adress. Detta kommer i sin tur att föranleda ett likadant bekräftelsemeddelande, och så vidare.

En DoS-attack var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men lika förhoppningsvis som antagligen så blev det inte någon sådan av det hela. Men visst hade det varit litet roligt även då? :-)

Dessa dumheter

Jag läser att flera Linux-system (eller ja, åtminstone Fedora) har en pseudo-enhet som heter /dev/watchdog. Funktionen är denna: Om ett program öppnar enheten för läsning, men sedan inte hör av sig på någon minut, så startas systemet om.

Detta är puckat. Det är också själva syftet med enheten.

Problemet är att om enheten kan öppnas av vem som helst, så kan vem som helst starta om systemet:

$ cat /dev/watchdog

Men om enheten bara är läsbar för root då, i sådana fall kan väl ändå inte vem som helst ta ned burken? Så fungerar ju (enligt uppgift) SELinux.

Det hjälper inte. Gör så här så får du reda på varför:

$ find / -type f -perm -4000

En sådan sökning ger dig en lista över alla program som körs som root. Det innebär att de kan öppna enheten.

Allt du behöver göra är alltså att lista ut hur du ska få något av dem att öppna /dev/watchdog för läsning, men sedan inte något mera. Det är tokmöjligt.